ATT DÖ I SÖMNEN - VARNING FÖR OTÄCK LÄSNING

Inatt drömde jag att jag och mina vänner blev skjutna.  

Har ni läst något så hemskt!?

Jag minns inte allt men jag minns var att vi var i Stockholm jag och två av mina vänner (+ en blond kille jag inte kan identifiera) för att hälsa på en gemensam vän till oss alla. Hon hade en butik i Stockholm (i drömmen) som vi skulle sova i. 

På kvällen kände vi dock att vi nog ville åka hemåt ändå så vi beslöt oss för att ringa en taxi. Jag minns då att jag hade sett ett visitkort i butiken till någon som arbetade som chaufför av något slag, så vi ringde honom. 

Han kommer aldrig och klockan blir mycket. Vi beslutar oss för att stanna kvar och åka hem dagen därpå istället och bäddar ner oss. Mitt i natten hör vi hur någon är på dörren och bankar på den. Det är två killar som står där ute. Vi blir knäpptysta och låtsas som om att vi inte är där, men killarna ger sig inte. Då får den blonda killen som är med oss nog och öppnar dörren för att be dem gå därifrån varpå de slår honom i ansiktet och sedan skjuter honom. 

Jag ser hur de letar sig in i butiken och skjuter mina vänner och rör sig mot min säng. Jag ser min kropp ligga alldeles stilla under det vita täcket i hopp om att de inte skulle se mig. Men det gör dom och de skjuter mig tre gånger...

Jag minns att jag tänkte att det skulle göra ont. Hur ont kommer det göra? Hur kommer det kännas? Vad händer sen? Blir det bara svart? 

Men det blev inte svart, inget hände, det kändes ingenting och jag kände ingen smärta. Jag låg kvar i sängen i shock och vågade inte rör mig. Jag låg kvar tills det blev ljust ute och poliser och ambulanspersonal började strömma in. Det var inte förrän de sa "inga överlevande" som jag förstod att jag inte överlevde. Att jag dog.  

Jag fattade ingenting. Vad då död? Hur kan jag dö? Vad då ...... Nej men jag vill inte det här.

Sen kom sorgen som en förlamande käftsmäll. Känslan av att inte längre leva, att inte längre ha ett val, att inte kunna välja något annat, att inte längre vara en livs levande person med makten att kunna göra vad jag ville med mitt liv. Då kom paniken. Jag har aldrig känt sådan panik och sådan sorg som jag kände inatt. Total maktlöshet och helt surrealistiskt. 

Resten av drömmen handlade det om att min själ gick vidare bland de levande och sörjde livet som var. Jag var tvungen att släppa taget av människor som betytt så mycket för mig och som fortfarande betyder mycket för mig. Känslan var den att jag skulle iväg till ett annat ställe nu. Det var det tuffaste av allt, avsluten. Jag var tvungen att släppa det gamla och för att kunna gå mot det nya. Men också acceptera att jag gör det i ny skepnad... 

När jag slog upp ögonen imorse och såg solljuset strömma in från fönstret kände jag mig otroligt tacksam över livet. Jag lever fortfarande... det bara var en dröm. 

Usch, jag får tårar i ögonen bara av att skriva det här. Det var verkligen en fruktansvärt sorglig och en ohanterbart tung dröm som jag aldrig vill drömma igen.